På tunnelbanan på väg till jobbet i morse. Som vanligt fullproppat och det är ståplats som gäller. Bredvid mig står en man i 40-årsåldern, han är bra mycket längre än mig. Jag är 164 cm, han ca en skollinjal längre.

Det är svårt att hitta någonstans att hålla när man inte hamnar nära en "hållstång" som finns lite här och var. Jag lyckas i alla fall hålla i mig med vänster arm sträckt så handen når  en sidostång en bit bort.

Dock känns det som bröstmuskeln sträcks till bristningsgränsen, men hellre det än att ramla in skollinjalens mage.

 Skollinjalen har huvudet lite högre upp än oss andra pga sin längd. Är det kanske därför han brer ut sig så? Han upplever nog inte trängsel på samma sätt som oss andra, vi som kan få ögonkotakt utan att vinkla huvudet alltför mycket.

Skollinjalen når med lätthet ledstången som går paralellt med taket, jag har hans kavajprydda armhåla alldeles för nära mitt ansikte. Jag försöker titta åt ett annat håll för att slippa ha den så nära. Då släpper han ner sin otympliga bag på min ena fot, jag såg att han märkte det men inget tecken på ursäkt från honom. Jag börjar se mig om ifall det finns ens lite utrymme för mig att flytta mig bort från honom, vilket visar sig vara omöjligt så trångt som det är i vagnen.

Skollinjalen böjer sig ned för att ta upp en gratistidning ur sin bag, han är helt obekymrad av att hans arsle stöter till min höft. Det kan inte ha undgått honom. Nu läser han sin vikta gratistidning så att ena hörnan är ett par cm från min haka. Han håller tidningen med ena handen och den andra är åter på ledstången i taket.

 Skollinjalen verkar inte ha märkt att jag är där, så nära. Jag funderar på om jag fick i mig något osynlighetsmedel till frukost, men andra verkar se mig. Skollinjalen går äntligen av, efter fem stationers obehagligt bufflande.